En groda på grusväg

Man får gå väldigt försiktigt för att inte trampa fel. Den här lilla grodan spelade död, eller blev helt förskräckt när våra tunga gummistövelsteg fick grusvägen att skaka.

En syrsa man minns

Vi åker alltid buss till och från landet. En gång för många år sedan när vi var på väg hem, satt en kvinna framför oss med ett mycket vackert hårspänne. Det såg ut som en syrsa, gräshoppa eller något ditåt. Jag tittade ordentligt för det var så fint gjort. Då såg jag att syrsans ena ben lyfte sig sakta. Barnen och jag tittade på varann. Den blinkade mot oss. Men vi sa ingenting.
Sedan ramlade syrsan ner när kvinnan ruskade lite i håret, fortfarande helt ovetande om vad som egentligen satt där. Men den kröp upp på sidan och hon fick syn på den och ryggade förskräckt tillbaka. En man som ville vara (eller som var) modig tog den försiktigt i sina stora händer, en annan passagerare plingade och vid nästa hållplats släpptes syrsan ut. Det var ingen annan som skulle av där.

Nu i somras fick vi se den lilla vännen igen. Och nog var det ett litet leende som skymtade fram. Nu kanske ni säger att det är den torra växten framför som gör så det ser ut som den ler. Men det tror jag då rakt inte!
Vi hälsade, tog kort och fortsatte vidare längs vägen.

Mat man minns

I somras gick A och jag till den årliga marknaden på landet. Där finns nästan ingenting vi vill ha, utom några armband från Senegal och ett paket knäckebröd. (fast det var inte från Senegal)
Det hade varit så där fuktigt och varmt länge. Men så slog vädret om. Det kan ju göra det i Sverige. Det började dugga. Det började bli kallt. Och blött. Det blev kallt om fötterna också.
Så vi gick in på bygdegården. Därinne luktade det öl och korv och våta kläder. Vi beställde varsin toast och te för att värma oss.
Och det var SÅ gott.
Sedan gick vi landsvägen hem, med knäckebrödet ordentligt inslaget i dubbla plastpåsar.

Moralen i garderoben

Vad har ni i garderoben? Nu menar jag inte några slags spöken eller så, utan vad som faktiskt finns där.
I min har jag liksom många med mig, tröjor, byxor, linnen... från stora och mindre klädkedjor. Jag är verkligen ingen storshoppare. Men ändå.

Efter att ha sett programmet Korrespondenterna (Finns på svtplay till 19 sept.) som handlade om textilindustrins bakgård, känns det inte lika roligt längre att handla kläder, särskilt inte de billiga. Det är alltid någon som betalar att vi kan handla så billigt. Det här är ingenting nytt egentligen, men efter att ha sett sömmerskan Mino som sliter 12 timmar per dygn VARJE dag för en lön som inte går att leva på ens i Bangladesh, vill jag åtminstone uppmärksamma det här.
- Vi är människor precis som ni, säger hon.
Ändå lever vi här i vår lyxiga västerländska tillvaro och har klubbkort och köper nya kläder för varje säsong, för att inte vara helt omoderna. Och vi blir glada när vi hittar billiga kläder. Vi borde ju bli ledsna, eftersom det faktiskt innebär att det är någon som slavar åt oss.

Så vad kan man då göra om man nu inte kan odla sin egen bomull och ha sin egen lilla textilverkstad?
Det finns rättvisemärkta kläder.
Det finns eko-kläder. Men de kostar också skjortan.
Man kan köpa second hand eller vintage.
Kanske lära sig sy om sina gamla kläder? Och försöka använda det man har ännu mer? Vem lagar strumpor nuförtiden?
Och så tänka efter innan man handlar. På alla sätt.

För att illustrera detta, grävde jag i papperskorgen och klippte och klistrade.
Jag har fått en del att fundera på nu.

En dag i en sekatörs liv

- Här finns några klöver, tänker sekatören.



Och gör dagens klipp.



Mmm...

En bok att glädjas åt

På landställen kan man hitta oväntade böcker.
En dag för många år sedan kom min mamma ut med den här. Den kan vara rolig att ha, sa hon. Och den har verkligen gett mig mycket glädje, denna kloka lilla bok med flyhänta illustrationer av Kerstin Thorvall. Man kan läsa ett kapitel här och ett där. Den är från 1960, men mycket är fortfarande aktuellt. Ett kapitel heter ”Måste vi?” och handlar om allt vi tror att vi måste. Vi gör lite olika saker nu och då, men fenomenet är detsamma. Kapitlet avslutas med: ”Till slut finns det bara tre saker som man verkligen måste för att överleva: Tro, hopp och älska - livet, människorna, kanske Gud”. Det skrev hon alltså för 50 år sedan.
Igår i en bokhandel fick jag syn på ”Gunnar gör mål” med bild och text av Kerstin Thorvall. Tio kronor. Vi köpte den förstås.

Ett riktigt brev

På sommaren brukar jag skriva några riktiga brev. Jag menar när man tar fram brevpapper och kuvert, penna och frimärke. Har man inga kuvert går det lika bra att vika ett. Det brukar jag göra. Ibland får man svar! Vänner som också tycker det är ovant att skriva och som precis som jag undrar varför man inte gör det oftare. Ja, varför inte?

Jag hittade det här gamla brevet från 1926. Min mamma hade haft mässlingen men är nu på bättringsvägen. Hennes farmor skriver till sin svärdotter, min mormor. De skrev ibland flera gånger i veckan och det hände att breven gick omlott. Vilket de också kommenterade.

Det är så bra med mail och sms. Jag använder det ofta. Men riktiga brev är det något speciellt med. Det tar längre tid innan det kommer fram, men allt behöver kanske inte komma fram så fort. Riktiga brev kommer bli något exklusivt.