Min klocka hade stannat. Det såg jag som ett tecken. Nu var det äntligen dags för en ny. Jag vet inte hur många gånger och hur många år jag gått och tittat på just den här modellen. - Den är tidlös, sa expediten. Det lät ju skumt, tänkte jag. Men jag köpte den ändå. Och nu blir det vintertid i morgon. Då får vi tillbaka den där timmen från i våras. Den kommer jag behöva.
Tänk efter, hur var det nu för nästan ett år sedan.... Reste du då via Arlanda? Mötte du någons blick? Hade du en stor resväska? Då kan det vara DU!
Jag blir nyfiken. Vem har satt in annonsen? Vem söker och vem söks? Jag läste det här i DN för bara några dagar sedan. Det har ju gått nästan ett år. Hur ska de någonsin hitta varann? Är den verkligen på riktigt?
Igår gjorde jag en sådan enkel och god liten sallad. Jag skar en bit gurka och tomat i skivor och röd salladslök och persilja över det. Det la jag på ett grönt glasfat. Mer än så var det inte. Mer behövdes inte heller.
PS Förresten, ser ni den lilla skrattande tomatskivan med glasögat där till höger?
Nu är det dags att jag har en teckning på bloggen! Det här är mitt jobb åt Hemmets Journal. Läsarna skickar in sina berättelser till Per Penna och jag illustrerar dem. Den här gången var det en läsare som mindes sin barndom med bl a besök hos mormorn och hennes fina syltkällare. Barnen fick alltid med sig en burk hem. Som ni förstår är det då väldigt bra att ha ett bibliotek med gamla böcker, som t ex den om konservering från 1954. För det går inte att googla på allt.
Smaken var mycket god... ja, koncentrerad kan man säga. En av dem blev en laughing potatoes, som min irländska mormorsmor sa om spruckna potatisar. Det här har gett mig mersmak. Jag längtar redan till våren. Då ska jag sätta ner några fler. Det här blir man ju inte mätt på.
Först skrubbade jag dem försiktigt. De hade lätt kunnat försvinna i avloppet. Skulle jag göra en gratäng, rårakor eller mos? Jag bestämde mig för Natural Boiling. Sedan tog jag fram den minsta kastrullen. Koktiden blev ungefär 3-4 minuter.
Okey, det kanske inte blev så stor skörd. Men det blev i alla fall småpotatis. Mandelpotatis, inte mycket större än en mandel. Jag blev glad ändå. Undrar om 3 minuters koktid räcker.
Här har någon med mycket små, men tunga skor gått lite lätt inåt med fötterna. Men VEM? Det kommer jag aldrig få något svar på, för i morse höll de på att asfaltera igen gatan och de mystiska fotspåren försvann.
Jag vet ingenting om korkekar och tänker mest på Tjuren Ferdinand. Först läser fel på skylten och tror det står kortlek. Men det gör det inte. Och det är heller ingen kortlek som står där i Trädgårdsföreningens växthus, utan en alldeles riktig korkek. Om man köper vinflaskor med riktiga korkar bidrar man till att korkekslundar kan bevaras och därmed många fågelarter som lever där. Ni kanske visste det? Det gjorde inte jag.
Det var en vanlig dag.Fast lite bråttom. Därför hämtade G pizzor, medan jag gick före och satte på tvättmaskinen. Jag tog, som alltid, en quattro. G tog en Jessica. - Jag tänkte du kanske ville se hur du såg ut, sa G. - Ja, vad bra! Vänta! Jag hämtar kameran, jag vill lägga en pizza... på min blogg. - Ok. Ja, men ta nån gång då! Jag vill äta min pizza varm.
