Den blå duken

Som jag skrev före jul, finns det något som är viktigare för oss än Tomten. Vi har ingen tomte. Vi har en blå duk.
Om man ger julklappar (och det gör vi) är nog det vanligaste att man har en tomte som delar ut klapparna. Men inte vi. Istället lägger vi julklapparna på ett bord och över det lägger vi en blå duk. Den som är äldst får börja dra en klapp. Man får inte fuska och titta under duken innan man drar. Min mamma var hopplös med den där regeln. Och nu gör jag likadant...
Den som dragit en klapp läser eventuella rim, och ger till den det är till. Sedan är det mottagarens tur att dra och så där håller det på tills duken ligger sorgligt platt mot bordet.

När jag var mycket liten och julen firades hemma hos min mormor, tillsammans med mina kusiner, hade hon en mörkröd, tung duk i sammet. Eftersom hon var norsk-irländska har jag alltid undrat om det här var någon sed därifrån. Men jag vet inte.
Sedan fortsatte min mamma att göra likadant. Jag vet inte var sammetsduken tog vägen, men hon fortsatte och det råkade nu bli en blå speciell duk i grovt linne.
Efter henne fortsatte vi. Det har hänt att vi strax före julklappsutdelningen inte hittat den RÄTTA blå duken. Det kan bli jobbigt då. Men i år gick det bra. Den var t o m struken.
Det är så spännande med detta berg av paket. Det behövs inte så många. Det är trevligt också att ingen behöver springa ut och ”köpa tidning” och alla får läsa på paketen och vara delaktiga. Finns det någon annan bloggläsare som också har duk över julklapparna tro?