Vi stod och väntade på bussen hem från landet. Då fick vi se någonting på landsvägen. Det var vårens första analoga padda. Skulle man springa ut och försöka få in den mot dikeskanten? Vi stod som förstenade. Det kom bilar på andra sidan, men inte hoppade paddan åt sidan för det.
Till slut började den sakta, mycket sakta, röra mot säker mark. Vi följde den med blicken. Den klarade sig precis undan bilarna som körde fort förbi. Sakta segade den sig fram och jag hjälpte den lite på traven.
Det var inte utan att vi pustade ut när bussen kom. Paddan hade klarat sig från både bussen och den plingande glassbilen.
Dagens goda gärning.
SvaraRadera