En syrsa man minns

Vi åker alltid buss till och från landet. En gång för många år sedan när vi var på väg hem, satt en kvinna framför oss med ett mycket vackert hårspänne. Det såg ut som en syrsa, gräshoppa eller något ditåt. Jag tittade ordentligt för det var så fint gjort. Då såg jag att syrsans ena ben lyfte sig sakta. Barnen och jag tittade på varann. Den blinkade mot oss. Men vi sa ingenting.
Sedan ramlade syrsan ner när kvinnan ruskade lite i håret, fortfarande helt ovetande om vad som egentligen satt där. Men den kröp upp på sidan och hon fick syn på den och ryggade förskräckt tillbaka. En man som ville vara (eller som var) modig tog den försiktigt i sina stora händer, en annan passagerare plingade och vid nästa hållplats släpptes syrsan ut. Det var ingen annan som skulle av där.

Nu i somras fick vi se den lilla vännen igen. Och nog var det ett litet leende som skymtade fram. Nu kanske ni säger att det är den torra växten framför som gör så det ser ut som den ler. Men det tror jag då rakt inte!
Vi hälsade, tog kort och fortsatte vidare längs vägen.