fredag 27 augusti 2010

En syrsa man minns



Vi åker alltid buss till och från landet. En gång för många år sedan när vi var på väg hem, satt en kvinna framför oss med ett mycket vackert hårspänne. Det såg ut som en syrsa, gräshoppa eller något ditåt. Jag tittade ordentligt för det var så fint gjort. Då såg jag att syrsans ena ben lyfte sig sakta. Barnen och jag tittade på varann. Den blinkade mot oss. Men vi sa ingenting.
Sedan ramlade syrsan ner när kvinnan ruskade lite i håret, fortfarande helt ovetande om vad som egentligen satt där. Men den kröp upp på sidan och hon fick syn på den och ryggade förskräckt tillbaka. En man som ville vara (eller som var) modig tog den försiktigt i sina stora händer, en annan passagerare plingade och vid nästa hållplats släpptes syrsan ut. Det var ingen annan som skulle av där.

Nu i somras fick vi se den lilla vännen igen. Och nog var det ett litet leende som skymtade fram. Nu kanske ni säger att det är den torra växten framför som gör så det ser ut som den ler. Men det tror jag då rakt inte!
Vi hälsade, tog kort och fortsatte vidare längs vägen.

5 kommentarer:

  1. Oj vad jag känner mig petimetertråkig när jag kommenterar det här roliga inlägget. På din bild ser vi en vårtbitare. En syrsa hade jag med längst ner här: http://krumelurerochstreck.blogspot.com/2010/07/schablonalning-i-salen.html

    SvaraRadera
  2. Attans. Men syrsa låter ju såå mycket vackrare än vårtbitare..!

    SvaraRadera
  3. Karin på FOX: Tusan också! Jag var lite tveksam och det var därför jag gjorde tillägget ”eller något ditåt” men vad hjälper det, när jag har ordet syrsa i rubriken..! Bra du kommenterar så jag lär mig. Men vad är en gräshoppa då egentligen?

    Annie: Ja, visst gör det!! Fast det kanske blir ännu värre med hon som då hade en vårtbitare i håret! HU! :P

    SvaraRadera
  4. Ett solklart leende har den i alla fall :)

    SvaraRadera