Det blev inga bakade vanliga pepparkakor i år. Däremot har jag på kort tid gjort flera mjuka pepparkakor med lyckat resultat. Det stod i receptet att man kunde ha i lingonsylt. Det hade vi ingen. Men i frysen hittade jag en påse lingon. Det borde funka. Jag tog fram en näve. Det var i alla fall vad jag trodde jag gjorde. (Påsen var inte märkt) När jag tittade närmare såg jag att det var vinbär, röda vinbär. Det går nog lika bra, tänkte jag. Och det gjorde det! Det blev faktiskt mer än gott. Man kan säga överraskande gott. Det kan bli rätt fast det egentligen var fel. Så tror jag många maträtter kommit till.
Det här får bli årets sista inlägg. Nu önskar jag er alla kära bloggläsare ett riktigt gott nytt år!
Hösten har som sagt varit ovanligt mild. Det finns till och med svamp i markerna. Men vi plockar svamp på annat håll. Vi har fått en julgåva från det litauiska tryckeriet, en låda i wellpapp. Den är ganska tung och i den ligger fullt av dessa små omsorgsfullt gjorda svampar. Inuti finns en sockerkaksliknande massa. Ganska goda på det hela taget och jag har aldrig sett något liknande.
”Se upp!” finns det de som säger. Men jag kan inte bara se upp hela tiden. Jag vill se ner också, ner på marken jag står och går på, som dessa fina gatubrunnar. Då vet jag var jag är. I alla fall ibland.
Så här i julruschen kan det vara svårt att hinna med allt. När putsade du till exempel dina skor senast? Leta upp en rulltrappa med borste på sidan. Ta tillfället i akt och få dina skor putsade på vägen upp! Du spar tid!
Vi promenerar på kullerstengatorna och det duggar lätt. Hösten är fortfarande mild. Det växer en kaprifol bredvid lyktstolpen - och den blommar! Den blommar, fast det är långt in i november nu.
Nu är himlen novemberblå redan vid halv 6. Här skymmer det över Liljeholmsbron. Löven på träden har ramlat ner, nästan allihop. Det blir mörkt, särskilt när de gula löven har sopats upp. Men hösten är mild. På löpsedlarna står det om det ”galna vädret”. Galet skönt skulle jag vilja säga! Fortfarande plockar jag krasseblommor på balkongen. Och jag har inte ens börjat med mössa än.
Det börjar bli fredagskväll i storstan. Min kompis och jag är på Kulturhuset. Många av utställningarna som visas där har fri entré. Det är fantastiskt. Jag tänker varje gång: Det här betalar vi skatt för. Utsikten är inte heller så dum. Här kan man stå länge och titta. På två trappor finns biblioteket som har seriealbum, filmer och skivor. Man kan låna 20 cd-skivor och lämna tillbaka de på vilket bibliotek som helst. Vi lånar och går vidare. Utanför Åhléns är det musik på gång. Är det samma gäng som höll till här på 70-talet, nu i förnyade kostymer? Vi bara väntar på El condor pasa. Mellan husen hänger redan juldekorationerna.
Ser ni vad det här är? Det är vitlöksklyftor, trädgårdshandskar, en grep, en planteringsbeskrivning och en massa höstlöv. Jag har köpt en stor vitlök i affären för plantor. Det sägs att det blir bäst så. Det finns fortfarande lite tid kvar att sätta lökar. Ute är det milt. Ingen tjäle i jorden än så länge. Det känns bra att tänka att i jorden ligger nu lökarna och samlar kraft, för att till våren spira grönt. Och sedan ge vitlökar. Det är i alla fall vad jag hoppas och vad jag nu gläder mig åt. Idag tar sommaren slut och vi vrider tillbaka tiden en timme. I morgon har vi åter så kallad normaltid. Men vitlökarna ligger bara i jorden och vilar och väntar.
Inte långt från det mystiska kassettbandet hittar jag denna hage på ett tak. Det är inte bara oväntat och konstigt med en hage på ett tak, där ingen är. Det är också en konstig hage. Vi brukade hoppa på ett ben 1, 2 och 3 hopp framåt, sen jämnfota 4 och 5, ett ben på 6, jämnfota på 7 och 8, ett ben på 9 och så vände man på 10. Ja, så här:
Minns ni kassettbanden? Finns de? De är tiden innan alla mobiler och datorer och i-phones. De är till och med före cd-skivan. Och nu sitter ett stort kassettband på bergväggen vid Söder Mälarstrand. Jag vet inte om det är en konstinstallation eller gatukonst så där i största allmänhet. Men lite otippat är det allt!
Igår var vi tecknare och författare som jobbar med barn- och ungdomsböcker på det nyöppnade Palatset på Riddarholmen i Stockholm. Där kan barn mellan 6 och 18 år komma och prova alla olika konstformer. Vuxna får också komma. Alla betalar lika, 120:- per person. En av grundarna Moni Nilsson Brännström visar oss runt i de fantastiska lokalerna. Här höll tidigare Gamla Riksarkivet till. Det stod tomt i 40 år! Hon berättar att föräldrarna gärna manar på sina barn att skynda sig för att hinna med så mycket som möjligt i huset. Men här är meningen att man ska uppleva. När skolklasser kommer ber man lärarna att eleverna inte ska behöva prestera efteråt. Tänk vad underbart att bara få vara där och slippa skriva en recension när man är tillbaka i skolan! Här finns mycket att se och göra. Kolla gärna på min kollega Karins blogg!
Nu har den slagit ut! Titta, så fin! Men alla är visst inte lika glada. - Vad är det där för en utslagen uppstickare? muttrar pelargonen. Jag säger inget. Det där får de klara upp själva. Jag har annat att göra än se till att krukväxterna håller sams.
Egentligen skulle jag lagt in en helt annan bild. Men så blev jag nyfiken när jag såg dagens datum förra året i listan över mina blogginlägg. Vad kunde jag tänkas ha skrivit om då? Tänk vad man kan förvåna sig själv. Den bilden jag la in för exakt ett år sedan (och som ni kan se här) var samma motiv som jag fotade i förrgår! Inte visste jag att jag var en sådan vanemänniska. Slussen är fortfarande kvar. Än ett tag. Och himlen är ganska blå.
Häromveckan hittade jag en amaryllislök, som jag ställt undan i skafferiet. Meningen var att jag skulle glömma bort den och ta fram den först till jul. Och DÅ skulle den blomma och vara så fin. Men ni ser ju hur den bara växte där i kassen! Så jag satte den i en kruka. Den rätade fort upp sig och snart kommer den slå ut. Hösten har bara börjat så smått. Det är långt till jul... Naturen överraskar. Det gillar jag.
Det är nu en vecka sedan det var bokmässa i Göteborg. Det är många som åker dit. I år slog mässan rekord med 100 000 besökare. Men så var också både Maria Montazami och Nina Hagen där. Båda lika fina i håret. Jag tror förresten att båda gillar tofsar, fast var och en på sitt eget sätt.
”Det börjar ännu tidigare” av Joakim Forsberg läste jag när den var ny, i slutet av 90-talet. Jag lånade den på bibliotek och jag köpte den, i storpocket och i vanlig pocket. Den handlar om en ung mans liv med början i Kiruna på 70-talet fram till 90-talets Stockholm. Nu har jag läst om den, jag tror för tredje gången. Sedan boken kom ut, har vi fått en värld med mobiler och internet. Då kunde man inte ringa i sin mobil och säga att man var sen, kolla upp personer på facebook eller hitta en adress. Det är en stor skillnad och det blev väldigt tydligt nu. Men det var inte det som gjorde att jag ville läsa den igen, utan framför allt ville jag se om jag fortfarande gillade den. Och jag blev inte besviken. Jag tycker helt enkelt han skriver så himla bra.
Det pratas om att det är svampår i år. Det kan hända det är det, men inte hos oss. Utom trattkantareller. Ni vet, hittar man en, finns det många. Jag har läst att man kan plocka trattkantareller med sax. Det skulle jag aldrig göra. Ser ni den otäcka svampen närmast i bild? Den hör inte dit och ska inte med i korgen! Jag plockar långsamt och är noga. Allting behöver inte alltid gå så fort. Då blir det inte så mycket heller. När jag sedan ska rensa, är jag glad över varje svamp jag inte plockat.
Nu har Karin, Mira och Skaffaren visat sina arbetsbord. Jag tycker själv väldigt mycket om att se andras. Det känns dags att jag visar mitt. Ingen städning innan! Därför ser det kanske rörigt ut, men jag har full koll. På lilla hyllan ligger jättepennan från Budapest, en present från A. På färgpennorna ligger en avklippt strumpa, mycket bra att ha runt handleden om det är kallt - eller för varmt (och svettigt). Kaffemuggen med Diana och Charles är förvånandsvärt god att dricka ur och i krukan till vänster finns det sista bladet från min svärmors mors porslinsblomma, som förhoppningsvis en dag kommer ta sig.
I sommar har vi varit i Sundsvall. Där slås jag av den uppriktiga vänligheten i affärerna. När jag senare besöker Vadstena ska det visa sig vara lika vänligt där. Antingen beror det på att jag är semesterglad eller också ÄR det verkligen vänligare i mindre städer. Eller kanske är det både och. Trevligt är det hur som helst.
Det är det också på Kulturmagasinet i Sundsvall. Det är fyra hamnmagasin med överglasning där utställningar, arkiv, kafé och bibliotek finns. Här ser man till att ta vara på det ljus som kommer in från taket och genom de stora fönstren. Det är öppet varje dag. Och det är gratis.
Förresten, ser ni boken på andra raden till vänster? Om inte så är det denna. Sån´t gör mig alltid lite extra glad.
Nu är bästa tiden för rödbetor. Jag brukar titta hur blasten ser ut. Om den är tillräckligt spänstig och grön, gör jag spenat av den. Det är mycket gott. Det är det också att steka stjälkarna. Ja, själva rödbetorna är ju goda de med!
Häromdagen hörde jag på radio, att det trendigaste 2011 är att ha långtråkigt. Vad man nu menar med det. Det låter ju tråkigare än vad jag tror det är menat. Men det är väl att inte ha en massa aktiviteter inbokade, att ha en tom kalender helt enkelt.
Det var på sätt och vis just långtråkigt det var de där dagarna tidigare i sommar, när det bara var jag hemma och jag inte hade några åtaganden alls, inte ens semesteråtaganden. Jag kunde lojt sitta på balkongen, vilket jag också gjorde, och teckna och läsa. Eller bara sitta där och känna att det var okey ändå. Det var inte så lätt som det låter. Men man FÅR sitta och stirra på gårdsträdet utan att ha en tvättmaskin igång samtidigt. Har jag hört någonstans. Det är bra att ha det lite segt och långtråkigt emellanåt. Men inte är det något nytt. Tänk, ibland vet man inte hur trendig man är.
Man kan inte säga annat än att det här är ett mycket behändigt format på en bok. Inte för stort, inte för litet. Boken ryms alldeles lagom i min hand. Den är så där riktigt trevlig att jag ska vänta lite med att lämna tillbaka den till biblioteket.Jag ska hålla den och bläddra i den lite till. Förresten, innehållet tyckte jag också om.
Det har nu gått nio dagar sedan det som hände i Norge. Det är söndag och lite väl sent på dagen, när jag kommer på att jag vill gå till Norska Kyrkan här i Stockholm och tända ett ljus och bara få sitta därinne en stund. Det är inte öppet. Men ändå. Nu är jag här och utanför vid flaggstången ligger mängder med blommor, mest rosor, några kort med deltagande ord och ljus. Vid statyn av Kronprinsessan Märtha ligger också blommor och någon har satt rosor i hennes ena hand. De som går förbi, stannar till och står där en stund.
Det är på något annat sätt när det är sommar och semestertider, även om inte alla har ledigt. Blogginläggen är få. Mailen likaså. Så tycker jag det ska vara. Vare sig man jobbar eller inte så har ju de flesta andra semester. Det går en liksom inte förbi att det är sommar. För att ni, kära bloggläsare, inte ska tro att jag lagt av kommer här denna lilla sommarhälsning. Jag hoppas ni har det bra där ni är och att ni får lite andrum. På återbloggande!
Igår fick vi ett mail med bifogade bilder. Det var från James Nolan. Han har nu grävt upp och gjutit fast gravstenen, slipat och målat i namn och årtal. Se så fint det blev! Det känns bra, inte minst med tanke på Matthew Kearns som reste stenen med tanken att den skulle stå mycket länge. Nu kommer den stå ännu längre. Om någon av er skulle ha en gravsten som fallit någonstans på södra Irland, vill vi varmt rekommendera Nolan Stoneworks.
Innan vi lämnar platsen där de irländska släktingarna bodde, tar jag med mig en växt och lägger den i fickan på regnjackan. Kanske är det ett ogräs? Men ändå.
Den får emigrera ända hem till Sverige. Jag vet inte vad det är för en liten vit blomma, men om någon därute i bloggvärlden vet, får ni gärna berätta det.
Efter några veckor hemma tar jag upp den, vänder den och fortsätter leta rötter. Nu på ett mer handgripligt ”botaniskt” vis. Minsann, jag tror den börjar rota sig!
Vi tror inte det finns några nu levande irländska släktingar kvar. Det var bara min mormors mor som fick barn, sex stycken, och av de barnen var det bara min mormor som fick barn. Men jag kan inte låta bli att undra. Min mormors mors bror Matthew Kearns, han som reste gravstenen, fick han verkligen inga barn där borta i Chicago innan han dog i TBC 1907?
I New Ross går vi till biblioteket där vi tillbringar eftermiddagen. Den snälla bibliotekarien visar och hjälper oss. Bland annat får vi ta kopia på en gammal karta från 1865 över gatorna och husen. Den behövs för husnumren ligger lite hur som helst. Det gjorde de då och det gör de nu. Släktingarna bodde på The Quay 12. Vi går ner till kajen med hjälp av kopian. Men det finns inget hus kvar. Det är ett enda ledsamt rivningsområde nu. Vi hoppar in där ändå. Jag tar några stenar skiffer. Kanske är det bitar av deras tak som nu blir min grund.
Nu är det sju år senare och vi är tillbaka i New Ross. Vi har tagit in på Inish Ross House som ska visa sig vara ett alldeles underbart Bed & Breakfast. Bridget som driver det, tar hand om oss på bästa sätt.
Innan vi går upp till St Stephens äter vi kalkonsmörgås med tranbärssylt. De här pommes friten var de absolut bästa. Vi behöver stärka oss efter resan från Dublin och backarna är många och branta här.
När vi kommer fram möts vi av denna ledsamma syn. Stenen har vält och den ligger där den ligger. Nu har vi en del att göra. Vem har hand om gravarna? Hur gör man? Vi får tips från flera om James Nolan. Vi anlitar honom och han kommer gräva, resa stenen, tvätta den och fylla i namnen. Det känns väldigt bra. Vilken tur att vi var här medan stenen ännu stod upp, annars hade vi aldrig hittat den och aldrig vetat att den fanns. Den hade fallit framåt med namnen mot marken. Och vilken tur att vi kom nu och kunde ordna upp det hela.
Detta har hänt tidigare: (andra kapitlet) Nästa dag gick vi till den kyrkogård som taxichauffören pratat om. Den var stor. Där fanns många gravstenar. Om ni har varit på en kyrkogård för att leta efter en speciell grav och inte ens är säkra på att ni är i rätt land, då vet ni hur svårt det är att hitta. Som tur var hade vi det gamla fotot med oss. Det gjorde att vi kunde gå efter formen och inte bara läsa på stenarna. Vi spred ut oss alla fyra. Vi hade nästan gett upp, när G ropade på oss.
Så bara var den där! Den var varken i Chicago eller på något annat ställe. Den lutade framåt med mossa och namn som knappt gick att urskilja. Det var ingen tvekan om att det var den. Vi hade hittat rätt till slut. Med små stenar skrapade vi fram bokstäverna. Senare köpte vi en ros, som vi försökte plantera med några krukskärvor. Spadar hittade vi inga. Här var alltså stenen som min mormors morbror Matthew rest till sina föräldrars minne och sin syster och bror som dog bara sex och fyra år gamla.
