Nu är det sju år senare och vi är tillbaka i New Ross. Vi har tagit in på Inish Ross House som ska visa sig vara ett alldeles underbart Bed & Breakfast. Bridget som driver det, tar hand om oss på bästa sätt.
Innan vi går upp till St Stephens äter vi kalkonsmörgås med tranbärssylt. De här pommes friten var de absolut bästa. Vi behöver stärka oss efter resan från Dublin och backarna är många och branta här.
När vi kommer fram möts vi av denna ledsamma syn. Stenen har vält och den ligger där den ligger. Nu har vi en del att göra. Vem har hand om gravarna? Hur gör man?
Vi får tips från flera om James Nolan. Vi anlitar honom och han kommer gräva, resa stenen, tvätta den och fylla i namnen. Det känns väldigt bra.
Vilken tur att vi var här medan stenen ännu stod upp, annars hade vi aldrig hittat den och aldrig vetat att den fanns. Den hade fallit framåt med namnen mot marken. Och vilken tur att vi kom nu och kunde ordna upp det hela.
Och sån tur att den fått vara kvar! Här i Sverige sätter man bara upp en liten oansenlig skylt vid graven att man söker gravrättsinnehavaren. Hör man inte av sig inom given tid tar de bara bort alltihopa. Att hitta sina "bakåtlänkar" på det här viset gör verkligen att liv och perspektiv får en extra dimension...
SvaraRaderaMira: Ja, där får de vara kvar även om de faller.
SvaraRaderaJa, jag tror att för att kunna titta framåt behöver man också se bakåt. Och försöka förstå sin egen historia. Spännande är det också!
Fantastiskt roligt alltihop!
SvaraRaderaEva
Eva :)
SvaraRadera