Gott Nytt År

På årets sista dag går vi en vinterpromenad.
Snöbänken ler och säger:
Gott Nytt År!
Detsamma önskar jag er alla.

Den blå duken

Som jag skrev före jul, finns det något som är viktigare för oss än Tomten. Vi har ingen tomte. Vi har en blå duk.
Om man ger julklappar (och det gör vi) är nog det vanligaste att man har en tomte som delar ut klapparna. Men inte vi. Istället lägger vi julklapparna på ett bord och över det lägger vi en blå duk. Den som är äldst får börja dra en klapp. Man får inte fuska och titta under duken innan man drar. Min mamma var hopplös med den där regeln. Och nu gör jag likadant...
Den som dragit en klapp läser eventuella rim, och ger till den det är till. Sedan är det mottagarens tur att dra och så där håller det på tills duken ligger sorgligt platt mot bordet.

När jag var mycket liten och julen firades hemma hos min mormor, tillsammans med mina kusiner, hade hon en mörkröd, tung duk i sammet. Eftersom hon var norsk-irländska har jag alltid undrat om det här var någon sed därifrån. Men jag vet inte.
Sedan fortsatte min mamma att göra likadant. Jag vet inte var sammetsduken tog vägen, men hon fortsatte och det råkade nu bli en blå speciell duk i grovt linne.
Efter henne fortsatte vi. Det har hänt att vi strax före julklappsutdelningen inte hittat den RÄTTA blå duken. Det kan bli jobbigt då. Men i år gick det bra. Den var t o m struken.
Det är så spännande med detta berg av paket. Det behövs inte så många. Det är trevligt också att ingen behöver springa ut och ”köpa tidning” och alla får läsa på paketen och vara delaktiga. Finns det någon annan bloggläsare som också har duk över julklapparna tro?

Jul, jul strålande jul

I morgon är det faktiskt julafton. Därför önskar jag er alla en riktigt God Jul! Och att ni får göra ungefär det ni har tänkt er.
Här ser ni tomten. Ja, på landet alltså. För Jul-tomten tror vi inte på. Vi har något annat som är mycket viktigare på julen. Men det ska jag berätta om en annan gång...

Julbestyr

Kära bloggläsare! Ta det nu så lugnt ni kan. Eller tänker ni så här: Är knäcken kokt? Är julkorten skrivna? (inte mina!) Vilken glögg ska vi ha? Man skulle kunna göra hur mycket som helst inför julen, som nu står för dörren.
Men man kan också sätta sig ner och rita en gran.

En fröken som brydde sig om

Här har en läsare (i Hemmets Journal) berättat om en luciadag förr, när skolfröken tänt ett ljus och lagt en pepparkaka på varje bänk. Det var säkert väldigt fint och en överraskning för alla barnen.

Lucia -59

När det var Lucia kläddes jag i vitt linne, nystruket och fint, och rött brett band runtom.
Min mamma lockade mitt hår med en locktång som hon värmde över gaslågan. Hon kollade på ett smörpapper att det inte blev alldeles för varmt. Sedan gällde för mig att stå mycket stilla.
Min pappa plockade fram kameran och tog årets luciabilder.
Kransen i håret var av lingonris och allt på brickan tejpades fast.

En blomma att inte glömma

Nu är det vinter. Men kommer ni ihåg den här blomman? Förgät-mig-ej. Det där fattade inte jag som liten. Jag trodde det var engelska.
Så, det här är bara som en liten påminnelse i kylan till er alla.

Det kommer en vår

Häromdagen när dimman låg tät över stan, gick jag förbi de här fina solstolarna. Jag tycker så mycket om dem. Här kan man sitta när det är varmt ute och gunga lite lätt. Eller bara gilla när det är snö, som nu.
Stolarna med parasollen står permanenta i Rosenlundsparken, invid Skatteskrapan. Det är långt till vattnet härifrån, men drömma kan man ju alltid. För det här är ”Stranden”. Av Thomas Bernstrand.

Strumpornas nya liv, del 4

Kommer ni ihåg strumphalsduken? Här följer fortsättningen vad som hände sen. Först en kort resumé.

Det hela började en dag i maj. Jag la ut alla mina avklippta och uttjänta strumpor i en lång rad. Det här kanske kunde bli något, tänkte jag.

Så följde dagar av tråcklande och sömnad och ute blev det försommar.

En dag, en mycket varm sådan, stod så halsduken av återvunna strumpdelar färdig. Den var redo för användning. Det fanns bara en hake. Vädret. Det hade blivit sommar.

Men sommaren gick som somrar brukar göra. Och en dag var det helt enkelt vinter. Nu äntligen, kom halsduken bättre till pass. Jag virade den runt halsen, drog upp duffelhuvan ordentligt över mössan och gav mig ut i kylan. Det har varit bitande kallt och det har vräkt ner snö. Men halsduken värmer, fast det bara är bomull. Jag är så glad över den.

Julgransbygget på Skeppsbron, del 4 (sista delen)

Så där ja! Då var äntligen de sista barren på plats och granen är nu klädd med stora pepparkakor och ljusslingor. Snön har kommit och vindarna är bitande kalla. Det är helt enkelt vinter och det går inte att ta miste på att det snart är jul.

Julgransbygget, del 3

Julgransbygget på Skeppsbron fortsätter. Nu är den nästan färdig och snön yr i luften. Nollgradigt.

I väntan på kylan

Det börjar bli kallare nu. Snart är det inga blad kvar på cypresserna och jag sveper in mig i varmare tröjor. Även Peter Lindes fina commedianter tycks frysa. Om ni tittar noga ser ni att någon satt byxor på mannen. Det är allt lite omtanke, det.

Här går hon!

Är det inte läge att vi skänker en tanke åt Emmeline Pankhurst?
Det är just idag 100 år sedan ”den svarta fredagen” i London, då hundratals kvinnor arresterades och misshandlades av polisen efter en demonstration, som urartat. De stred för kvinnlig rösträtt. Men det skulle dröja 8 år till innan de fick det. Och i Sverige fick vi vänta ytterligare tre år till. Tänk så självklart vi tycker det är nu! Tack Emmeline Pankhurst och alla ni andra som var med då.

Det ska vi fira

Idag passar det bra med en tårtbild. Vi här på bloggredaktionen framför våra hjärtligaste gratulationer till alla som fyller år idag, särskilt till en alldeles speciell. Grattis!

Julgransbygget fortsätter!

Det är en riktigt mörk novemberdag idag med regn och några plusgrader. Jag ställer mig vid Drakens gränd och tar ett kort. Det går fort.
Nu börjar julgranen vid Skeppsbron ta form. Stjärnan är i topp, men ännu saknas några barr. Det tar tid att bygga en julgran.

Nu har snöbären slagit ut

Nu är tiden mellan höst och vinter. Vilsamt på sätt och vis. Men jag är inte mycket för det där med snö. Det är så kallt och blött. Däremot tycker jag mycket om buskar som bär ”snö”. Snöbär, ni vet.

Julgransbygge på Skeppsbron idag!

Så här bygger man en julgran.
Tag först en stor, lång och tjock pinne, typ grangren.
Borra hål hela vägen längs pinnen, lite snett.
Tag andra mindre gröna grangrenar och sätt in dem i de borrade hålen.
Efter lagom lång tid är granen färdig.
Dekorera med kulor och fäst en stjärna i toppen.
Klart!

Alla helgons dag

Nu är det snart Alla helgons dag. Därför tyckte jag den här bilden, som en gång varit införd i Hemmets Journal, passade bra.
Vem är ditt helgon?

Nya tider

Min klocka hade stannat. Det såg jag som ett tecken. Nu var det äntligen dags för en ny. Jag vet inte hur många gånger och hur många år jag gått och tittat på just den här modellen.
- Den är tidlös, sa expediten.
Det lät ju skumt, tänkte jag. Men jag köpte den ändå.
Och nu blir det vintertid i morgon. Då får vi tillbaka den där timmen från i våras. Den kommer jag behöva.

Fikadags!

Det här är tydligen mitt hundrade inlägg. Kan det vara möjligt?
Jag firar med den här bilden, dvs en kaffe i poolen.

Ögonkontakt på Arlanda

Tänk efter, hur var det nu för nästan ett år sedan.... Reste du då via Arlanda? Mötte du någons blick? Hade du en stor resväska? Då kan det vara DU!

Jag blir nyfiken. Vem har satt in annonsen? Vem söker och vem söks? Jag läste det här i DN för bara några dagar sedan. Det har ju gått nästan ett år. Hur ska de någonsin hitta varann?
Är den verkligen på riktigt?

En enkel sallad

Igår gjorde jag en sådan enkel och god liten sallad.
Jag skar en bit gurka och tomat i skivor och röd salladslök och persilja över det. Det la jag på ett grönt glasfat. Mer än så var det inte. Mer behövdes inte heller.

PS Förresten, ser ni den lilla skrattande tomatskivan med glasögat där till höger?

Sylt från förr

Nu är det dags att jag har en teckning på bloggen!
Det här är mitt jobb åt Hemmets Journal. Läsarna skickar in sina berättelser till Per Penna och jag illustrerar dem. Den här gången var det en läsare som mindes sin barndom med bl a besök hos mormorn och hennes fina syltkällare. Barnen fick alltid med sig en burk hem.
Som ni förstår är det då väldigt bra att ha ett bibliotek med gamla böcker, som t ex den om konservering från 1954. För det går inte att googla på allt.

Två gamla vänner

- Tänk när vi var unga och gröna...
- Ja, tänk. Skönt att vi blivit lite äldre nu.

En stadsbo odlar potatis, del 3

Smaken var mycket god... ja, koncentrerad kan man säga.
En av dem blev en laughing potatoes, som min irländska mormorsmor sa om spruckna potatisar.
Det här har gett mig mersmak. Jag längtar redan till våren. Då ska jag sätta ner några fler. Det här blir man ju inte mätt på.

En stadsbo odlar potatis, del 2

Först skrubbade jag dem försiktigt. De hade lätt kunnat försvinna i avloppet.
Skulle jag göra en gratäng, rårakor eller mos? Jag bestämde mig för Natural Boiling. Sedan tog jag fram den minsta kastrullen. Koktiden blev ungefär 3-4 minuter.

En stadsbo odlar potatis

Okey, det kanske inte blev så stor skörd. Men det blev i alla fall småpotatis. Mandelpotatis, inte mycket större än en mandel. Jag blev glad ändå.
Undrar om 3 minuters koktid räcker.

En vacker dag

Idag är det en sådan där härlig kall men solig höstdag, då himlen är blåare än blå. Vad det är vackert i Stockholm!

På spaning efter den bov som flytt?

Det spanas i Striberg. Så också i Högalid.

Något mysko på vägen ...

Här har någon med mycket små, men tunga skor gått lite lätt inåt med fötterna. Men VEM? Det kommer jag aldrig få något svar på, för i morse höll de på att asfaltera igen gatan och de mystiska fotspåren försvann.

Under en korkek i Göteborg

Jag vet ingenting om korkekar och tänker mest på Tjuren Ferdinand. Först läser fel på skylten och tror det står kortlek. Men det gör det inte. Och det är heller ingen kortlek som står där i Trädgårdsföreningens växthus, utan en alldeles riktig korkek. Om man köper vinflaskor med riktiga korkar bidrar man till att korkekslundar kan bevaras och därmed många fågelarter som lever där. Ni kanske visste det? Det gjorde inte jag.

Jag - en pizza?

Det var en vanlig dag. Fast lite bråttom.
Därför hämtade G pizzor, medan jag gick före och satte på tvättmaskinen. Jag tog, som alltid, en quattro. G tog en Jessica.
- Jag tänkte du kanske ville se hur du såg ut, sa G.
- Ja, vad bra! Vänta! Jag hämtar kameran, jag vill lägga en pizza... på min blogg.
- Ok. Ja, men ta nån gång då! Jag vill äta min pizza varm.

Att fota en teckning

Ni kanske undrar varför min blogg har ordet illustration i adressen, med tanke på att det nu blivit så många foton? Ja, det kan man undra. Just nu är det mycket att göra, så idag får det bli både och!
Om ni vill veta vad bilden handlar om får ni vänta till nummer 45 av Hemmets Journal och läsa insändarbreven under Per Penna.

Göteborg 24 september 2010

Det har varit den årliga bokmässan i Göteborg. Men det finns annat att se också. Jag tycker om Trädgårdsföreningen och en dag gick jag dit. Där kan man gå under stora gamla träd eller gå in i Palmhuset och sitta under en korkek och fundera.
Utanför på en liten del av gräsmattan, fann jag tiden när sommaren är slut och hösten tar vid. En maskros tittar upp i det daggvåta gräset bredvid höstlövet och den trasiga, smutsiga ballongen.

En bild av vänstern

Ett bra sätt att komma loss från de hinder som sätter krokben för mig emellanåt, är att teckna med min sämsta hand. I mitt fall den vänstra. Det är som att någonting annat träder fram - och överraskar mig!

Det är höst nu

Nu börjar det bli svalare och snart hinner jag inte hem förrän det är mörkt ute.
Kajorna skränar och jag är på väg hem från min bästa kompis T, där jag varit och lekt hela eftermiddagen. Hennes långa snälla pappa följer mig en bit på vägen, så jag slipper gå själv över Odengatan. Sedan är det bara att gå gatan rakt fram. Det kan jag och jag har egen nyckel. Det blir fort mörkt, fast klockan inte är så mycket. För det här var när sommartiden ännu inte fanns.

Det går jag och tänker på nu när jag går hem och husen mörknar och himlen är ljus, men bara en liten stund till. Och kajorna skränar och flyger i flock.
Ja, det är höst på det där trevliga sättet.

Val igen!

Jag har hört att det är val snart. Igen. Det var det för fyra år sedan också och den sommaren hade E och jag varit i Skottland. Skylten hittade vi i Motherwell, där vi var på fotboll.
Jag skickade in bilden till Namn och Nytt på DN. Den passade bra då inför valet. Det tycker jag den gör nu med.

Knoppar i höst

Vi behöver knoppar till de nya garderoberna. Det var inte så lätt som jag trodde. Det finns så många olika modeller. Om det nu ska det vara så himla noga.
Men...de här kan vi inte ha. De tittar på mig.
Förresten, minns ni Marty Feldman?

Spela kort

Nu börjar bokhösten.
Jag har gjort några pyttevinjetter till en kortspelsbok, ”Roliga kortspel” av Peter Gissy på Berghs förlag. Ser ni till vilka spel dessa hör?

Att lägga in

Den här underbara bilden kommer från boken ”Hemkonservering” från 1954.
Förut la man in gurkor och bönor och små syltlökar på burkar och flaskor.
Det är inte många som gör det längre. Men lägga in en bild och en liten text på bloggen, det gör i alla fall jag just nu!

En groda på grusväg

Man får gå väldigt försiktigt för att inte trampa fel. Den här lilla grodan spelade död, eller blev helt förskräckt när våra tunga gummistövelsteg fick grusvägen att skaka.

En syrsa man minns

Vi åker alltid buss till och från landet. En gång för många år sedan när vi var på väg hem, satt en kvinna framför oss med ett mycket vackert hårspänne. Det såg ut som en syrsa, gräshoppa eller något ditåt. Jag tittade ordentligt för det var så fint gjort. Då såg jag att syrsans ena ben lyfte sig sakta. Barnen och jag tittade på varann. Den blinkade mot oss. Men vi sa ingenting.
Sedan ramlade syrsan ner när kvinnan ruskade lite i håret, fortfarande helt ovetande om vad som egentligen satt där. Men den kröp upp på sidan och hon fick syn på den och ryggade förskräckt tillbaka. En man som ville vara (eller som var) modig tog den försiktigt i sina stora händer, en annan passagerare plingade och vid nästa hållplats släpptes syrsan ut. Det var ingen annan som skulle av där.

Nu i somras fick vi se den lilla vännen igen. Och nog var det ett litet leende som skymtade fram. Nu kanske ni säger att det är den torra växten framför som gör så det ser ut som den ler. Men det tror jag då rakt inte!
Vi hälsade, tog kort och fortsatte vidare längs vägen.

Mat man minns

I somras gick A och jag till den årliga marknaden på landet. Där finns nästan ingenting vi vill ha, utom några armband från Senegal och ett paket knäckebröd. (fast det var inte från Senegal)
Det hade varit så där fuktigt och varmt länge. Men så slog vädret om. Det kan ju göra det i Sverige. Det började dugga. Det började bli kallt. Och blött. Det blev kallt om fötterna också.
Så vi gick in på bygdegården. Därinne luktade det öl och korv och våta kläder. Vi beställde varsin toast och te för att värma oss.
Och det var SÅ gott.
Sedan gick vi landsvägen hem, med knäckebrödet ordentligt inslaget i dubbla plastpåsar.

Moralen i garderoben

Vad har ni i garderoben? Nu menar jag inte några slags spöken eller så, utan vad som faktiskt finns där.
I min har jag liksom många med mig, tröjor, byxor, linnen... från stora och mindre klädkedjor. Jag är verkligen ingen storshoppare. Men ändå.

Efter att ha sett programmet Korrespondenterna (Finns på svtplay till 19 sept.) som handlade om textilindustrins bakgård, känns det inte lika roligt längre att handla kläder, särskilt inte de billiga. Det är alltid någon som betalar att vi kan handla så billigt. Det här är ingenting nytt egentligen, men efter att ha sett sömmerskan Mino som sliter 12 timmar per dygn VARJE dag för en lön som inte går att leva på ens i Bangladesh, vill jag åtminstone uppmärksamma det här.
- Vi är människor precis som ni, säger hon.
Ändå lever vi här i vår lyxiga västerländska tillvaro och har klubbkort och köper nya kläder för varje säsong, för att inte vara helt omoderna. Och vi blir glada när vi hittar billiga kläder. Vi borde ju bli ledsna, eftersom det faktiskt innebär att det är någon som slavar åt oss.

Så vad kan man då göra om man nu inte kan odla sin egen bomull och ha sin egen lilla textilverkstad?
Det finns rättvisemärkta kläder.
Det finns eko-kläder. Men de kostar också skjortan.
Man kan köpa second hand eller vintage.
Kanske lära sig sy om sina gamla kläder? Och försöka använda det man har ännu mer? Vem lagar strumpor nuförtiden?
Och så tänka efter innan man handlar. På alla sätt.

För att illustrera detta, grävde jag i papperskorgen och klippte och klistrade.
Jag har fått en del att fundera på nu.

En dag i en sekatörs liv

- Här finns några klöver, tänker sekatören.



Och gör dagens klipp.



Mmm...