Att leta rötter, del 7

Igår fick vi ett mail med bifogade bilder. Det var från James Nolan. Han har nu grävt upp och gjutit fast gravstenen, slipat och målat i namn och årtal. Se så fint det blev!
Det känns bra, inte minst med tanke på Matthew Kearns som reste stenen med tanken att den skulle stå mycket länge. Nu kommer den stå ännu längre.
Om någon av er skulle ha en gravsten som fallit någonstans på södra Irland, vill vi varmt rekommendera Nolan Stoneworks.

Att leta rötter, del 6

Innan vi lämnar platsen där de irländska släktingarna bodde, tar jag med mig en växt och lägger den i fickan på regnjackan. Kanske är det ett ogräs? Men ändå.
Den får emigrera ända hem till Sverige. Jag vet inte vad det är för en liten vit blomma, men om någon därute i bloggvärlden vet, får ni gärna berätta det.



Efter några veckor hemma tar jag upp den, vänder den och fortsätter leta rötter. Nu på ett mer handgripligt ”botaniskt” vis.
Minsann, jag tror den börjar rota sig!

Att leta rötter, del 5

Vi tror inte det finns några nu levande irländska släktingar kvar. Det var bara min mormors mor som fick barn, sex stycken, och av de barnen var det bara min mormor som fick barn. Men jag kan inte låta bli att undra. Min mormors mors bror Matthew Kearns, han som reste gravstenen, fick han verkligen inga barn där borta i Chicago innan han dog i TBC 1907?

I New Ross går vi till biblioteket där vi tillbringar eftermiddagen. Den snälla bibliotekarien visar och hjälper oss. Bland annat får vi ta kopia på en gammal karta från 1865 över gatorna och husen. Den behövs för husnumren ligger lite hur som helst. Det gjorde de då och det gör de nu. Släktingarna bodde på The Quay 12. Vi går ner till kajen med hjälp av kopian.
Men det finns inget hus kvar. Det är ett enda ledsamt rivningsområde nu. Vi hoppar in där ändå. Jag tar några stenar skiffer. Kanske är det bitar av deras tak som nu blir min grund.

Att leta rötter, del 4

Nu är det sju år senare och vi är tillbaka i New Ross. Vi har tagit in på Inish Ross House som ska visa sig vara ett alldeles underbart Bed & Breakfast. Bridget som driver det, tar hand om oss på bästa sätt.



Innan vi går upp till St Stephens äter vi kalkonsmörgås med tranbärssylt. De här pommes friten var de absolut bästa. Vi behöver stärka oss efter resan från Dublin och backarna är många och branta här.



När vi kommer fram möts vi av denna ledsamma syn. Stenen har vält och den ligger där den ligger. Nu har vi en del att göra. Vem har hand om gravarna? Hur gör man?
Vi får tips från flera om James Nolan. Vi anlitar honom och han kommer gräva, resa stenen, tvätta den och fylla i namnen. Det känns väldigt bra.
Vilken tur att vi var här medan stenen ännu stod upp, annars hade vi aldrig hittat den och aldrig vetat att den fanns. Den hade fallit framåt med namnen mot marken. Och vilken tur att vi kom nu och kunde ordna upp det hela.

Att leta rötter, del 3

Detta har hänt tidigare: (andra kapitlet)
Nästa dag gick vi till den kyrkogård som taxichauffören pratat om. Den var stor. Där fanns många gravstenar. Om ni har varit på en kyrkogård för att leta efter en speciell grav och inte ens är säkra på att ni är i rätt land, då vet ni hur svårt det är att hitta.
Som tur var hade vi det gamla fotot med oss. Det gjorde att vi kunde gå efter formen och inte bara läsa på stenarna. Vi spred ut oss alla fyra.
Vi hade nästan gett upp, när G ropade på oss.



Så bara var den där! Den var varken i Chicago eller på något annat ställe.
Den lutade framåt med mossa och namn som knappt gick att urskilja. Det var ingen tvekan om att det var den. Vi hade hittat rätt till slut.
Med små stenar skrapade vi fram bokstäverna. Senare köpte vi en ros, som vi försökte plantera med några krukskärvor. Spadar hittade vi inga.
Här var alltså stenen som min mormors morbror Matthew rest till sina föräldrars minne och sin syster och bror som dog bara sex och fyra år gamla.

Att leta rötter, del 2

Detta har hänt tidigare: (första kapitlet)
Tack vare barnens vilja att söka de irländska rötterna gjorde vi en resa dit för nu 7 år sedan. Med oss i bagaget hade vi ett gammalt foto av en gravsten, rest av min mormors morbror Matthew som ett minne av hans föräldrar. Alltså min mormors morföräldrar. Fast det visste vi inte då.
Eftersom min mormors mor var från New Ross och min mormor var född där, gissade vi att stenen kanske kunde finnas där. Eller i Chicago, där Matthew dog 1907.

På 70-talet var min mamma och jag just här i New Ross. Den gången gick vi till första bästa kyrka och letade i kyrkböckerna. Där hittade vi min mormors födelse inskriven. Fotot på gravstenen hade vi inte med oss och var inget vi alls funderade på.

Det var först efter min mammas död, som fotot åter hittades och vi bestämde oss för att åka dit.
När vi fick syn på denna gamla övervuxna kyrkogård var vi säkra på att det var här stenen skulle finnas. Det var en ovanligt varm dag och vi letade och letade.
Senare på dagen när vi tog taxi upp till vårt guesthouse, frågade chauffören förstås vilka vi var och vad vi gjorde där. Alla frågar och vill hjälpa. Vi sa att vi sökt förgäves.
- Men det finns en till, St Stephens churchyard, sa taxichaffören.
Nu visste vi vad vi hade att göra följande dag.

Att leta rötter

Vi är på Irland.
Från Dublin tar vi den lokala bussen söderut. Busschauffören är fåordig och butter. Det hindrar inte att man tackar innan man kliver av.
Vi kör förbi fält och får, kyrkor och kor. Det är lummigt, mycket lummigt.
- Fyrtio nyanser av grönt, säger G.



Tre timmar senare kliver vi av bussen och precis som alla de andra passagerarna säger vi ”Thank you” till den fortfarande tämligen buttre busschauffören.