Samma vy som förut

Denna plats går jag ofta förbi. Jag gillar träd. Men en dag för några år sedan var det lilla trädet nedsågat och det var ingen rolig syn. Det kändes så fel. Jag förhastade mig och tyckte det var dumt gjort. Men då visste jag inte så mycket. 
Sedan när jag kontaktat Parkförvaltningen och frågat, fick jag veta att det var nödvändigt att ta bort trädet, för det var dött. De skulle plantera ett nytt. Det gjorde de också - och det tog sig.  Det kan du läsa om här.
Nu har det stått där i över tre år. Tack, Parkförvaltningen. 

Fota i det gröna

Men vad ÄR det som ligger i gräset utanför jobbet?!! När jag går närmare ser jag att det är min kollega Karin som gör sin läxa till fotokursen. Hennes små fina modellerade figurer har äntligen fått komma ut i sommarvärmen. 
Jag ska också på kurs, men jag har ingen läxa. Hinner i alla fall ta två bilder, innan jag rusar iväg till terminens sista yogalektion. 

En majkväll

Våren och nästan sommarvärmen som varit i april, kom av sig när maj månad började. Det har blivit kallare nu och det kommer dröja ett tag innan stranden är full av badfolk. Det var bara några måsar som doppade sina stora simfötter. Solen höll på att gå ner och på andra sidan vattnet hade det redan blivit höst. (Fast inte på riktigt förstås.) 

På utställning

Det var först i helgen som jag upptäckte att Färgfabriken låg så nära oss. Åker man kommunalt är det bara att ta tunnelbanan till Liljeholmen och gå 5 minuter. (I Stockholm alltså) 
Miljön runt omkring är ganska ruffig och först kan man tro att man är på villovägar. Men det är bara att följa skyltarna. Här finns ett kafé också. Det känns som vi är någonstans långt bort. Ja, faktiskt nästan som utomlands. Varför gå över ån efter vatten när man kan ta bron hit? tänker vi.

På Färgfabriken pågår just nu utställningen ”Ledtrådar” av Carl Johan De Geer. Det visas ett flertal filmer och man skulle kunna sitta där i flera timmar och bara se hans intressanta filmer. Men efter några stycken korta räcker det för vår del och vi går därifrån tämligen uppiggade och med en något större arbetsglädje inombords. 

Utställningen pågår till 17 augusti.

En identitetskris

Jag har fått ett sms från Polisen. Mitt nationella ID-kort är färdigt att hämta. Jag bävar.
Det är själva kortet, fotot, jag oroar mig över. 
När man gör ID-kort numera ska man ta av sig glasögonen, ställa sig på de gula markerade fötterna och bara titta in i ”kameran” på någon punkt som man ändå inte kan se (ifall man är närsynt). 
Resultatet syns genast. Jag känner inte igen mig! Vem är den där egendomliga alien-kvinnan som stirrar på mig? 
Hon som expedierar är vänlig och har ett stort tålamod. Hon tar om bilden. Det gör hon tre gånger, men jag känner ändå inte igen mig. Namnteckningen ser också konstig ut. Vem är jag egentligen?
Något moloken går jag därifrån. Förvånad över att detta ska vara av så stor vikt. 
För att trösta mig köper jag en kaffe och sätter mig på en bänk i solen. Träden slår snart ut. Stockholm är i alla fall vackert.
Nästa vecka går jag till Polisen och hämtar mitt nya ID-kort...

Som små diamanter

     Se så fint! De små daggdropparna är som diamanter i lupinbladen.

Körsbärsblommorna i Kungsan

Våren är tidig. I Kungsträdgården blommar körsbärsträden ännu. Men de ljusrosa bladen singlar ner hela tiden. Snart har de blommat klart för i år. Förra året var jag där den 10 maj, då de stod i full blom. 
Hoppas några blomblad är kvar i morgon på Körsbärsblommans dag! 

På visning

En helg i april var det visning på Nationalmuseet, sista gången innan renoveringen. Vi gick runt i de stora, tomma salarna. Nu var det lätt att se hur själva byggnaden såg ut. 

- Ja, det var nåt sånt här jag tänkte mig, sa G och fick något drömmande i blicken.

Visst, tänkte jag. Läget är jättebra och det sägs ju vara det viktigaste. Och rummen många…

Utsikten var det då inget fel på. Biblioteket var trevligt och vi skulle lätt få plats med alla våra böcker. Skulle nog till och med behöva köpa till några. 

Det var högt i tak och vackert golv.

Men när jag ville se köket visade det sig bara vara en liten diskho. Bara EN diskho och det har vi hemma också. Dessutom var det här ett renoveringsobjekt. 
Det var förresten lite stort för oss i alla fall, sa vi och promenerade hem till vår lilla lägenhet som inte är så tokig när allt kommer omkring. Glad påsk!

Ett nytt försök

Det var bra länge sedan jag var inne här på bloggen. Jag kommer knappt ihåg hur man gjorde. Detta blir därför ett litet test. Funkar det, kanske jag fortsätter...

Den upplagda salladen har A gjort. Den var inte bara vacker. Den var god också!

Dramatik vid dikeskanten

Vi stod och väntade på bussen hem från landet. Då fick vi se någonting på landsvägen. Det var vårens första analoga padda. Skulle man springa ut och försöka få in den mot dikeskanten? Vi stod som förstenade. Det kom bilar på andra sidan, men inte hoppade paddan åt sidan för det. 

Till slut började den sakta, mycket sakta, röra mot säker mark. Vi följde den med blicken. Den klarade sig precis undan bilarna som körde fort förbi. Sakta segade den sig fram och jag hjälpte den lite på traven. 

Det var inte utan att vi pustade ut när bussen kom. Paddan hade klarat sig från både bussen och den plingande glassbilen.

En dag på jobbet

Varje vecka illustrerar jag läsarnas berättelser i Hemmets Journal. Vissa bilder är väldigt roliga att göra.

Idag handlade det om en pigg 105-årig tant som hälsade på sina döttrar på ålderdomshemmet. (Det här hände på den tiden äldreboende kallades så.) Hon tog med de ut på promenad. Personalen frågade sedan om det varit en skön sådan. Men mamman var inte belåten. Hon tyckte bättre om att gå ensam. De 80-åriga döttrarna orkade inte gå så fort och ville bara gå hem. 

Vill ni veta mer får ni läsa i nr 30 som kommer senare i sommar. 

Och ja, jag vet att det snart är dags för mig att köpa nya färgpennor. Så fort jag kommer till en affär som säljer lösa pennor ska jag köpa. Numren har jag skrivit upp och bär alltid med mig.

Påskhelg i Stockholm, del 2

    

                         Ute på Millesgården visas en utställning med impressionister i Normandie.

- Jag är besviken, hörde vi en kvinna säga som precis passerade oss när vi var på väg mot entrén. 

Kanske var det nånting helt annat hon syftade på, men när vi sett utställningen undrar jag om det inte ändå var den hon menade.

Efter att ha sett den, gick vi som tur var ut genom den lilla porten som det stod ”Till parken” på. Då kommer man ut till den park och det hem som Carl och Olga Milles (även hon konstnär) hade. 

Naturligtvis är här finast och åtminstone mest lättillgängligt när det inte är snö och is överallt. Men nu var det inte så och därför gick vi in till Antiksamlingen, där Carl Milles samlat mycket gammalt från antikens dagar. I Konstnärshemmet var det mest intressant tyckte jag. Där fanns små underbara skulpturer av Ruth Milles (Carls syster), också hon konstnär. Tyvärr verkar hon vara lite bortglömd nu. Man får ju nästan leta efter det lilla rum där hennes och Olgas alster finns. Så missa inte det, om ni är ute på Millesgården!

Det var roligt att se akvarellådan, som var lika kladdig som min.

Påskhelg i Stockholm

I år är påsken tidig och våren sen. Det ligger fortfarande lite snö här och var och vinden är isande kall. En blek sol lyser på Marianne Lindberg De Geers kaniner i Kungsträdgården. Men snart, om så där en och en halv månad då kommer körsbärsträden blomma!
Till dess önskar jag er alla en fin påsk.

På konsert i Uppsala

Nyligen var vi i Uppsala i deras Konsert- och kongresshus. Det är en ganska konstig byggnad. Den långa rulltrappan är otäck bara att titta på. Många åkte upp för att titta på utsikten. Det gjorde inte vi och det behövdes heller inte. Den röda färgen var visserligen vacker, men det kändes ändå inte välkomnande. 

Det gjorde det däremot på den underbara konserten med fadosångerskan Claudia Aurora. Hon sjöng så man blev alldeles tagen. Det blev också den entusiastiske mannen i den vita polon som plötsligt reste sig upp och ropade: Bravo! 

Det var mycket känslor den där kvällen. 

Dra nytta av kylan

En god vän till mig tipsade om att man kan göra islyktor nu när det är så kallt. Man kan ta en hink och fylla den med vatten och sedan vänta tills det frusit lagom mycket. Men en hink?! Vi har bara en och den är så stor, så jag tog små yoghurt-hinkar istället. De fick stå över natten och det räckte. Det har varit ganska kallt här.

Det blev fint. Så får man då ändå lite glädje av kylan.

Nyårsafton

Idag är det årets sista dag. Det känns alltid lite speciellt, även om det inte är som det var för länge sedan. 

Jag brukade tänka på olika saker jag gjorde för sista gången för året och att jag inte skulle t ex äta, tvätta håret förrän nästa år. Det var någon slags komik i det där. 

Timmarna innan det blev 1970 skrev jag 1969 om och om igen, som om jag aldrig mer skulle kunna skriva de siffrorna ihop. Och på sätt och vis stämde det ju. 

Men nu är det andra tider. Jag tänker tillbaka på året som var. På de nya människor som sett dagens ljus och som jag fått lära känna, och på de som inte längre är här bland oss. Men som finns ändå.

Jag tänker på vad jag gjort och vad jag inte gjort och sådant jag vill göra nästa år.

Och vet ni, om bara ett halvår kan man ligga under en grönskande kastanj. 

Gott nytt år önskas ni allihopa!

Kramsnö

Igår var det plusgrader och därmed kramsnö. Då fick jag bråttom ut på balkongen för att göra en snölykta. I min iver blev det också en liten hund. Tror inte jag gjort någon snölykta sedan 1973 så det var på tiden. Det som är så roligt att göra! Men det ska vara rätta förhållanden, annars går det inte.

Det regnade och töade hela natten. Det tål inte snölyktor och inte snöhundar heller. 

I morse låg ett öga och nosen av leca-kulor på balkongens golv.

- Allt är förgängligt, sa A till tröst. Nu har den gått över i någonting annat.

God jul!

Döm om vår förvåning när en liten figur kom pulsande över balkongens snötäcke alldeles nyss. Han släpade på en säck och såg ut som han hade gått en bra bit. Jag förstår inte hur han kommit dit. 

Eftersom det är ganska kallt ute, ska han få komma in och fira jul med oss. Jag får leta upp ett litet paket till honom och lägga under vår blå duk. Det är så vi brukar göra med klapparna.

När jag släppte in honom stampade han av sig snön, tittade upp på mig genom den yviga luggen och sa med något hes stämma:

God Jul! 

Vilket är precis vad jag också önskar er allihop.

Den vackra vintern finns i Baggeby

Igår var jag bortbjuden på ett trevligt litet kalas. Jag är sällan utanför tullarna. Så det är alltid ett äventyr om jag ska komma rätt eller inte.

Först halkade jag runt på de isiga och knöggliga trottoarerna på Götgatan ner mot tunnelbanan. Från taken hänger snö och ibland också otäcka istappar. Men jag var på väg bort från stan. Jag hann precis med det lilla tåget som tog oss med över bron. Två stationer senare klev jag av i ett sagolandskap. Jag hade glömt hur vacker vintern kan vara. 

Små lätta snöflingor och friskt i luften, men inte kallt. Och så blir det så mycket tystare. Det är så här det ska vara på vintern. 

Jag går med stadiga men lätta steg. Visserligen lite fel först, trots min karta. Men vad gjorde det i detta magiska landskap!

Indisk konst i Köpenhamn

I höstas var vi i Köpenhamn. En dag åkte vi ut till Arken, som är ett museum för modern konst. Det ligger lite söder om stan. Man tar tåget till Ishøj och går en bit eller tar den buss som går direkt dit. När vi var där visades modern indisk konst. Den pågår en månad till, till den 13/1 om ni skulle ha vägarna förbi. 

Här är ett stort huvud av Ravinder Reddys. 

Det var intressant att se och annorlunda. Ja, det var riktigt uppiggande för det här var någonting nytt!

Den här hette ”Escape” av Tukral & Tagra.  

Figuren här nedan är gjord av Rina Banerjee. Den har fullt av små, små snäckor på huvud och nos. Visst är den fin!