”Stanna hemma” stod det på löpsedeln idag. Men det kunde jag inte läsa förrän jag redan var ute. Så det blev ett pulsande i yrsnö från ena sidan Söder till den andra. Det blir inbäddat och tyst med mycket snö. I en av Utvandrar-böckerna läser jag: ”Och de nyinflyttade gjorde sig för varje dag samma gamla fråga: Hur långt var det kvar till den årstid, då marken låg grön, då vattnen blev fria? Hur länge dröjde det ännu innan våren tillstundade?” Det var samma väder då som nu. Och den gamla frågan om vårens ankomst är densamma.
Det är någonting speciellt med skissböcker, det där spontana, lite ofärdiga, som egentligen inte är menat att visas. Särskilt de där som är från en annan tid.
Efter inpiration och uppmuntran av bloggaren Mira, har jag nu plockat fram den enda skissbok från min mamma som jag för tillfället hittar. Den är från 1938. Min mamma var 20 år och stickade jämt. Hon komponerade och skissade på koftor och tröjor. I en sticktävling, som hon vann, löd rubriken: ”Stickning är min stora vurm”. Och det var i sanning ingen överdrift. Stickningen fortsatte hon med hela livet. Längst ner i högra hörnet står det: ”Den som står i Jardin des Modes”.
- Har du inte läst dem!? Men gör det. De är så bra. Jag satt i köket i vår gamla lägenhet och pratade i telefon med min gudmor. Vi kom att tala om Vilhelm Mobergs Utvandrarböcker. Nu har vi flyttat. G och jag till en annan lägenhet och min gudmor från det här jordelivet till gud vet var. Men jag har länge tänkt på vad hon sa. ”De är så bra”.
Så en dag nyligen stod ”Utvandrarna” där på biblioteket. Jag började läsa - och fastnade. Sedan lånade jag ”Invandrarna” och nu är jag inne på den tredje i serien, ”Nybyggarna”. De här böckerna är så bra, så viktiga, så aktuella. De berättar allas vår historia, dessutom på ett underbart språk. Svenskarna flyttade till Nordamerika och skulle aldrig mer se sitt hemland och sina nära. Karl Oskar skrev två gånger om året till sina föräldrar och sin syster. Kristina kunde varken läsa eller skriva. Det ansågs onödigt att hon skulle lära sig det. Hon var ju kvinna. Det är inte svårt att dra paralleller till andra delar av världen nu. Eller i vårt eget land. Många här kan inte återvända. Men av andra skäl.
Alla har flyttat någon gång och livet förändras. Den tiden vi hade i vår gamla lägenhet går inte att få tillbaka. Inte lägenheten heller. Vi bor bra nu. Men det tog tid innan det kändes så. Innan det kändes ”hemma”. I alla fall för mig. Precis som med Karl Oskar och Kristina. Det är därför det här är en klassiker. Vilhelm Mobergs Utvandrarböcker får bli min bokrekommendation. ”De är så bra”. Min gudmor hade rätt.
Från Husmoderns Köksalmanack 1935 kommer här februari månads förstasida. När man läser, ser man att det ändå hänt en del sedan dess. Här förväntas det att chefen är en man och att det är mannen som är anställd hos den manliga chefen. Män jobbar, hustrur lagar mat. God ska den vara också, annars har mannen gjort ett dåligt val. Så är det ju inte alls nu! Eller tror vi bara det...
Under ett år har jag gått förbi den här platsen nästan varje dag. Jag har stannat, tagit ett kort och sedan gått vidare. Det är spännande att se hur väder och årstider förändrar bilden. Men idag hade någonting förändrats, som inte hade någonting med väder och vindar att göra. Det brukar stå ett träd här och varje gång jag fotar, ser jag till att några grenar syns i vänsterhörnet. Nu var det plötsligt tomt och kalt. På marken såg jag sågspånen och rester av små kvistar. Varför tänkte jag.
Senare kollade jag upp Parkförvaltningen och skrev och frågade. Det kom snabbt ett svar att två träd tagits ner (eller avverkats, som det stod) eftersom de var helt döda. Så bra, nu vet jag. Sånt händer och det är inte mycket att göra åt. Även om det alltid är lite sorgligt när träd försvinner. Här är trädets sista bild.